thesharpwayoflife

Var "Samara" tvungen att vinna? Nu måste man ju stå ut med låtjävlen på radion säkert hela förbannade sommaren...och jag hatar den passionerat redan! Och massor av licenspengar kommer det att kosta. Som man inte ens kan välja bort att betala...bah. Ingen bra dag. Inte alls.

Som sagt; skrev ett lååång inlägg igår om allt som jag funderar på just nu och sen när jag skulle skicka iväg det så dök den där retfulla skärmen upp om att ”windows can´t display the webpage” och så var allt borta bara...tröttma verkligen. Det är inte första gången det händer heller så man borde ju ha lärt sig att skriva allt i word och sen klippa och klistra. Men det orkar man ju oftast inte men nu gör jag just det iaf, skriver allt i word.

Det jag skrev om igår är att det börjar bli dags att göra ett stort val igen. Och jag har så svårt att bena ut vad jag egentligen vill. Inte blir det direkt lättare av att det beslutet inkluderar och påverkar så många andra. I min familj så är det ju så att ska något göras så är det jag som måste göra det och ska det beslutas om någonting så är det jag som måste ta beslutet. Det finns såklart fördelar med att situationen är sådan, de gånger jag vet vad jag vill så blir det ju som jag vill men de gånger jag tvekar och inte vet, då är det värre för då kommer vi liksom ingenstans. Vi står vid ett vägskäl i livet igen, som Tomas Ledin sjunger:  ”det finns tillfällen i livet, som aldrig kommer igen, man känner det på sig, av någon anledning vet man att det är så.” (Jag skäms inte ett dugg för att citera Ledin, den killen borde få lite mer cred tycker jag. Ingen vill erkänna att de gillar hans musik men det finns nog ingen som inte kan sjunga flera av hans låtar).

Vägskäl kallar jag det, medelålderskris skulle säkert en del andra säga men jag har krisat så det räcker i mitt liv så jag väljer att kalla det vägskäl. För några år sedan så förlorade ju vi vårt hem. Huset som jag älskade av hela min själ och var övertygad om att jag skulle leva resten av mitt liv i och som våra barn skulle växa upp i, det perfekta huset med 3 små sovrum till barnen och ett till oss och som vi fixade och donade med, jag skulle inte lämna det förran de bar ut mig därifrån i en kista. Plötsligt var det inte vårt längre, vi var hemlösa och jag trodde aldrig att jag skulle känna mig hemma någonstans igen.  2 lägenheter passerade, jag hatade dem båda två. Folk får säga vad de vill men vi är ju faktiskt alla olika och för mig så kan en lägenhet aldrig bli ett hem på det sättet. Jag vill ha ett hus som är mitt, då är jag hemma. Nu har vi vår ”lilla stuga” som jag kallar den och den har i viss mång lagt sig som ett balsam på mina sår, den är nästan, nästan ett eget hus och jag trivs här. Men, nu är det tydligen så att hyran kanske måste höjas här för att bolaget som byggde husen räknat fel och budgeten inte håller och då är vi där igen, då måste vi flytta, kanske även denna gång i panik för vi lever redan på absoluta smärtgränsen vad gäller boendekostnad. Sen är det ju så att inom 2, kanske 3 år så kommer ju stugan att vara för liten hur eller hur, det kom ju en liten prinsessa till och än så länge är hon ju liten och det går bra, men vad gör vi när hon också vill ha eget rum? Att dela med brosan eller 7 år äldre syster är ju liksom inte riktigt ett alternativ...

Det är här det som säkert rent psykologist skulle kallas en ålderskris kommer in...det börjar kännas som om vi har missat någonting i livet som alltid har bott i samma jäkla stad, i samma jäkla land...”alla andra” verkar ha sett så mycket av världen och vi går bara här...Mina föräldrar kommer förmodligen att idiotförklara mig och göra mig arvslös och många andra tycker säkert att jag är lite galen men jag vill faktiskt flytta utomlands!!! Det är dags att se nåt annat liksom innan det verkligen är försent liksom. Visst, det är ett stort, jäkla företag att dra igång med en utlandsflytt men tänk så mycket man kan lära sig av det och så sammansvetsad man blir som familj när man gör en sådan sak ihop. Och det är ju faktiskt inget nytt under solen, folk gör ju det hela tiden så varför skulle inte vi? Världen är ju så stor och underbar och det finns så mycket att se så varför inte skapa möjligheter för sig själv och familjen att göra just det?

 Vad är det då som hindrar? Egentligen ingenting utom att man måste lämna vissa delar av sitt hjärta kvar men det det gör ju som sagt andra människor hela tiden och Sverige finns ju kvar. Fast det kan man i och för sig också diskutera, om Sverige verkligen finns kvar. Det är en av andledningarna till att jag börjar känna mig mer och mer rotlös, Sverige idag är inte riktigt det Sverige jag vill leva i och kanske några år borta från det kan få en att hitta sina rötter igen. Hemma är där ditt hjärta är säger en del och mitt hjärta finns där de människor jag älskar finns och de har ju faktiskt lyckats sprida sig ganska ordentligt så det borde ju betyda att jag har många hem på många platser.

Egentligen är det bara ett beslut som måste tas och sen är det bara att sätta igång och jobba! Men det är ett stort belsut att ta...väldigt stort.

Fortsättning följer...